Det är med stor sorg jag inleder dom första raderna. Det är också med stor sorg jag kommer att avsluta dom sista raderna.

 

Senast igår kväll tänkte jag på den lilla granntjejen och hennes familj. Undra vad dom ska göra i sommar? Ska hon bli kär och skriva kärlekslistor? Ska hon lära sig dyka? Ska hon leka med sina kompisar? Ska dom kanske gå på bio? På Gröna Lund? Eller ska hon kanske åka iväg någonstans på semester?

Nej, sådana planer har hon nog inte. Hon funderar nog mest på om hon kommer leva till morgondagen. Hennes vardag skiljer sig väldigt mycket ifrån sina jämnåriga. Jag tror inte hon har fått chansen att lära känna några kompisar. Jag tror inte hon kommer lära sig dyka eller åka iväg någonstans för den delen heller. Detta, tackvare den vedervärdiga sjukdom som satt käppar i hjulet för henne.

 

Hon har cancer och har levt med det under stora delar av hennes 10-åriga liv. Trots cancern, trots att hon fått amputera bort ett ben. Vilket gjort henne funktionshindrad. Så har den här lilla tjejen, en sådan enorm positiv energi och livsglädje. Man ser det på hennes breda leende när man passerar henne på gatan. Jag har alltid velat säga det till henne. Jag har alltid velat knacka på, huka mig ner och lägga en hand på hennes axel och säga: "Hej, jag tycker du är skitcool, och modig. Jag önskar att jag vore hälften så modig som du".

 

Jag bad för henne och hennes familj igår. Det är inget jag vanligtvis gör, men jag pratade nyligen med en kompis. Han berättade att han bad för ett tag sen. Hans flickvän hade dumpat honom. Antingen ville han få styrkan att kunna glömma henne, eller så hoppades han på att det kunde bli dom två igen - jävligt snart. Någon hade hört hans bön, det blev dom två igen, bara en månad senare.

Så jag bad för den lilla granntjejen igår. Jag hoppades på att hon skulle få en fin sommar. Att hon skulle bli frisk och få börja skolan till hösten. Att hon äntligen skulle få lära känna en massa kompisar och göra precis allt det där tjejer gör i den åldern. Jag bad för hennes familjen. Jag bad för att dom skulle hålla ihop, ge varandra styrka och hopp - om en ljusare framtid. Utan dagliga sjukhus besök och elände. Jag bad för att dom skulle få ett normalt liv, ett liv där inte vardagen består utav rädsla att förlora sin dotter.

 

Idag stod likbilen utanför dem. Jag ser den lilla flickans pappa. Han har på sig en rosa t-shirt. Det är hennes favoritfärg. Han håller ett stadigt grepp om en vit kista som han bär tillsammans med en svartklädd man som senare kommer att köra bilen. Jag förstår att det är grannflickan som ligger i kistan. Den lilla tjejen, med den enorma livsglädjen, med det breda leendet, trots dom dagliga smärtorna. Den lilla tjejen, med den sprudlande energin som omfamnar allt runt hennes närhet. Den lilla tjejen jag alltid velat prata med - men som jag aldrig sagt ett ord till, och nu är det försent..

 

Trots mina böner, min vilja, om att den här familjen ska återigen bli hel. Den djupa viljan, den följde med ner i kistan och försvann med likbilen.

 

Vila i frid lilla flicka. 

Later.