- "This is like an expensive Charles-Eames chair". 
-"It used to be.. yeah, now it's an expensive trash sculpture on my floor".

 

Mitt starkaste minne från "100 höjdare Usa" - LBK. Jag har också ett väldigt starkt minne av när det här sändes. Våren 2008, det var en härlig period i livet. En felfri period i livet, det gick som en dans på rosor.
Just till det här avsnittet, hade jag bjudit hem två sköna bönor från skolan. Dom var äldre, och jävligt snygga. Två starka anledningar till att jag kände mig oövervinnerlig.

En känsla som stärktes då jag var ute och skulle käka mat med en polare. Från ingenstans, springer jag på den ena tjejen. Som enligt mitt tycke, och många andras - var skolans drottning. Jag kan fortfarande bli varm i kroppen av att tänka på hennes fantastiska leende, som taget från en tandkrämsreklam. Hennes stora mörkblåa ögon, och blonda härliga svall. Hon skiner upp som en sol, när vi står där och pratar. Min kompis är som förstummad av situationen som plötsligt har uppstått. Hon berättar att hon ska vara ensam hemma över kvällen och att det skulle vara betryggande om jag inte kunde hålla henne sällskap. Jag kan såklart ställa upp på en sådan tjänst. Vi skiljs åt och bestämmer att vi ska höras senare. Min kompis tunghäfta släpper. Hans små mullvadsögon spärras upp som stora bowlingklot. "JAG VET INTE HUR DU BAR DIG ÅT MEN JAG BJUDER PÅ MATEN!!", säger han. Även jag ville nypa mig i armen. Inte nog med det, bärsen som man på den tiden fick slita som ett djur för att få tag i - skulle också bli gratis för min del. 

Jag åkte aldrig hem till den där sagolika bruden. Efter maten mötte vi upp två andra kompisar som vi skulle dricka den förbjudna ölen med. Dessutom skulle ena kompisen sälja en liten påse med mjöl till en blåst brud som trodde att alla vita påsar hon köpt av honom var ladd. Det ville man ju inte missa. Än idag kan jag gräma mig över mitt val... med facit i hand: Jag är dagens dåre.

Later.