En man jag fastnade med i ett samtal på väg hem från F12. Både jag och min kompis reagerade på alla cigarettpaket, cigarillaskar och annat skrot han radat upp på en bänk. Samtalet inledde han med att säga: "Jag missade bussen precis, och tänkte att jag kunde döda lite tid genom att se efter vad som ligger i mina fickor". Där och då tändes hoppet om att få återuppleva Forrest Gump. Fast i verkliga livet, där den ena historien leder till den andra. Han kanske precis missade bussen som skulle ta honom till den tjej, som en gång i tiden var hans tjej. Som nu, 20 år senare skulle återförenas med honom. Hon hade kanske skickat ett brev till honom där hon beskriver att hon tänkt på honom varje dag sedan dom skildes åt. Att hon har något att berätta för honom. Dom kanske hade ett gemensamt barn han aldrig hade fått träffa. Hon kanske dessutom var döende.

 

Han brann för teater och kallade sig själv för regissör. Han hade en stor grej på G. Ett projekt som äntligen skulle få se dagsljus om bara 2 dagar. Jag undrade nyfiket vad han hade i kikaren. "Jag och några vänner ska ut till Stadshagen och spela skithög musik på en bandspelare, det kommer bli ett jävla drag. Vi ska bara sitta ner och dra till oss uppmärksamhet". Berättade han. Det gjorde mig besviken, jag försökte få honom att tänka lite större. Så jag sa: "Är inte det där jäääävligt gjort redan?". Han blev tyst, och satte sig i ställningen likt bilden. Han började gunga fram och tillbaks, samtidigt som han mumlade en massa ord. Jag tittade på min kompis som såg lika förundrad som jag. "Sa jag något dumt? förlåt", fortsatte jag. "Ty-ty-tyst!" säger han och sträcker upp en hand. Sedan fortsätter han: "Jag har en scen framför mig, en passande scen till min pjäs".

Nu börjar han bli sådär skönt creepy så det kittlas lite i magen. Jag ber han följa med oss, och vi hjälps åt att packa ihop hans saker. Det ligger ett batteri på bänken. "Jag kan hålla batteriet" säger jag till honom. Han tittar på mig, ler lite och säger: "Hehe, de där, de där! De är faktiskt en karraktär i min kommande pjäs". "Ehm.. ah men jag kan hålla honom då", svarar jag. Då tittar han mig djupt in i ögonen, bestämt och säger: "Det är en HON". Då gav jag upp.

Later.