Jag tror jag lider lite av samma syndrom som kungar, kejsare och presidenter gör! Jag vill bli ihågkommen för saker jag gör. När era barn växer upp så vill jag till exempel att ni ska kunna säga till dem: "På min tid var Pacemakers bara en blogg och ett nystartat företag! Det är ju inte direkt som idag - Modemagasin, Klädkedja, Tv-Show & Skivbolag". 

Ja det här syndromet kan få pinsamma följder när man ständigt vill göra bra ifrån sig. Jag blev häromdan påmind om något jag skäms lite över. Jag var tillsammans med en tjej förut, vars mamma jag aldrig hade träffat. Svärmödrar är ju en viktig målgrupp att göra bra intryck på, för hur fantastiskt vore det inte att alltid vara dotterns favoritförhållande numero uno oavsett vem hon än gifter sig med. 

Tillfället kom då jag skulle träffa svärmor, första mötet är viktigt! Det lägger upp hela bilden av mig själv och den kan vara svår att radera ut. Vårt möte skulle inte vara längre än några minuter då jag skulle få skjuts från en plats till en annan. Jag har alltså kort tid på mig att göra avtryck. Svärmor och tjejen sitter i bilen och pratar förfullt, jag får inte prata så mycket som jag egentligen velat. Plötsligt säger hennes mamma: "Fan vad luktar häst i bilen?! Vart kommer det ifrån?". Jag ser nu min chans att äntligen få säga något, så jag svarar: "Det är nog jag.. HINGSTEN!" 

Jag var nog rätt nöjd den första hundradels sekunden. Efter ytterligare någon hundradels sekund senare tänker jag genast på vad jag sagt, jag skäms. Det blev rätt tyst i bilen, min tjej höll på skämmas ihjäl, men svärmor flabbade på rätt bra efter några sekunders tänkande på vad jag egentligen sa. Lyckades jag med mitt uppdrag? Uppgifter från en säker källa säger att hon minns mig som exceptionell än idag. 

Later.