Sommar i P1. En härlig part av sommaren som jag förbrukar under det dagar som tillåts ute på ett par klippor där fiskmåsarna, från och till dyker aggressivt mot mitt huvud. Det kan vara fantastiskt befriande att lyssna på andra människors gamla ångest. Ett sådant sommarprat som Johan Lindeberg hade. Johan a.k.a "svenska modets gudfader". Lyssna på det här. 

 

Vi kanske skulle producera vårt egna sommarprat. Då skulle jag berätta om hur jävla mycket jag ångrar mig att jag följde med Karl och James ut en kväll i Berlin. Karl och James ser förmodligen ut som fågelholkar i detta nu när det läser det här. Med all rätt, vi hade skitkul. Till historien tillhör dock, att när vi satt i baren där James beställde in en gigantisk glassko med öl. Som bartendern tveksamt serverade honom. Då han trodde James skulle dricka upp den själv. Sällskapades vi av tre tjejer. Om det var ett dream team av sköna bönor minns jag inte. Jag minns bara att den ena tjejen var som tagen ur mina drömmar och det var allt jag kunde tänka på. Naturligt skönt, välvårdat brunt hår. Jag luktade aldrig på det, men de såg ut att lukta fräscht. Hennes bruna ögon var som två gigantiska svarta hål i rymden. Hennes leende lyste upp hela den mörka källarbaren vi befann oss i. Hennes kropp.. ja, den hade jag velat sett utan kläder.

Tjejerna var från Australien och ville upptäcka Berlins nattliv tillsammans med oss. Dom frågade vänligt om dom fick följa med oss ut. Varpå vi svarade: "OFC!". Dom var inte berädda på utgång den här kvällen. Därför frågade dom återigen vänligt, om inte vi kunde sitta kvar i baren och vänta ett tag. Så dom kunde få byta kläder och sminka sig. Vi svarade såklart: "OFC!". Tjejerna lovade att skynda sig, och försvann blixtsnabbt. 

Så fort tjejerna lämnat oss. Var det någon av genierna Karl eller James som kom på den briljanta idén: "Kom vi sticker NU!". Vilket vi också gjorde. Därmed sprang jag ifrån min drömtjej och sedan dess har jag inte sett henne. 

Later.