Jag vet inte hur många inlägg jag påbörjat men som jag aldrig publicerat under de senaste månaderna. Då jag själv identifierar mig som ett skarpladdat vapen som avfyras i första bästa tillfälle, så känns detta beteende långt ifrån min natur. Jag inser nu att denna blogg har nått sitt slut. Den blogg som en dag startades högst impulisvt en eftermiddag i Februari 2009. Vi befann oss då i en tid då blogg-fenomenet i sig blomstrade världen över och vi skulle röra om i grytan. Hurvida vi gjorde det eller inte, kan vara osagt men vi hade självförtroendet på vår sida. Bloggen lades på is redan efter någon månad, då studenten var ett faktum för mig och Maker. 

Det blir sällan som man tänk sig, om jag får tala för mig själv. Ibland blir det bra mycket bättre och ibland blir det väldigt mycket sämre. Jag är van vid att plocka fram mina reservplaner eller att komma med impulsiva lösningar. Bloggen togs upp på nytt som ett slags tidsfördriv och bollplank. Plötsligt kändes det som två skyddsänglar fallit ner från ovan - Karl och James. De anslöt sig till mig och vi utgjorde nu en stark trio som skulle driva den här skutan till nya dimensioner. Bloggen fick ny energi, nytt blod och två reservtankar med extraordinät självförtroende.

 

Pacemakers - det sociala experimentet som grundats på ingenting men som gett mig så mycket. Utan att någon sett våra ansikten, eller känt till våra identiterar så har vi fått väldigt mycket komplimanger. En del hat har även nått oss med åren. Frågan: "Kan man älska eller hata någon man varken sett eller träffat?" kan jag svara: "JA" på, tackvare er.

Jag kan egentligen inte förstå, hur vi kunde sälja så mycket tygpåsar eller andra produkter då det inte fanns någon garanti på att de ni betalat för skulle hamna i era ägor. Av alla som handlat av oss, så finns det endast 1 person som ifrågasatt vår verksamhet. Att skrolla igenom inkorgen i mailen och bemötas av alla mail där ni beskriver lyckan över vad som precis landat i brevlådan. Var precis den där lyckan vi hade som målsättning att uppfylla och den lyckan uppfyllde även något i mig som saknades.

Jag har fått uppleva mycket tackvare er och Pacemakers. Allt ifrån läsa om mig själv på andra bloggar, hemsidor eller flashback. Vi har fått sponsorer, knytigt band med diverse företag. Innan den här bloggen skapades var jag ett stort fan av både industribolaget och 111vox.com. De båda parterna fick jag sedan samarbeta med, vi var bland annat ansiktet utåt för 111vox, som tyvärr inte existerar längre.
Jag hade aldrig blivit så tight med Karl och James utan Pacemakers, jag hade aldrig startat företag. Jag hade aldrig hamnat i skolbänken, min kreativitet fick utlopp tackvare den här plattformen. Det finns så många människor jag fått lära känna, så många dörrar som öppnats och så många möjligheter jag fått ta vara på. 

Min dröm var en gång i tiden att bilda ett eget klädmärke. Den 13:e December visar jag för första gången upp min kollektion för en skara människor, jag släpper även en bok. Den där drömmen jag hade, vill jag ta vara på så den inte omvandlas till någon mardröm man aldrig vaknar ur. Pacemakers har varit en gravid mage som nu förlöst mig från kroppen och navelsträngen ska nu klippas. 

På Karls begäran, så kommer bloggen stå kvar. Även vår instagram kommer finnas kvar, och delvis vara aktivt tills jag fattat ett beslut om att omvandla det till mitt företagskonto eller inte. 

Utan er hade inget varit möjligt, från djupet av mitt härta - TACK FÖR ALLT. Vi ses i andra sammanhang, för när ett kapitel tar slut, tar nästa vid. 

Later.

/ Pace.