När jag gjorde den här kjolen inspirerades jag av komplex. Eller rättare sagt vad komplex gjort med sina offer. I det här fallet inriktade jag mig på ljuspunkten i livet då du säger tack och hej till ditt gamla komplex. Du inser nu att det där fula på din kropp är helt fantastiskt vackert.

 

Vanligtvis gör jag saker baserat på mig själv och mina minnen. Den här gången fick jag istället bygga upp en karaktär i mitt huvud. En skön böna, med ett jobbigt förlutet. Som plågats av sina komplex. Något som många tyvärr lider av under tonåren. Det har varit jobbigt att gå på stan, folk tycks titta konstigt. Badstranden har varit rena rama mardrömmen. Egentligen har min namnlösa karaktär ett helt perfekt liv, men plågas innerligt av dom där benen som är lite för tjocka, eller för smala. Dom lite för långa armarna, som egentligen är helt normala. Den lite för stora näsan, som egentligen är helt perfekt. Den stora rumpan, som egentligen är helt perfekt. Det finns många fel på kroppen, som egentligen bara är vilda fantasier. 

Sedan kommer vändpunkten i livet, där alla dessa komplex blir till något vackert som man vill visa upp och stoltsera med. Benen, näsan, armarna, rumpan - allt är perfekt. Min erfarenhet av tjejer som lidit av komplex, är att dom blir raka motsatsen till sina gamla personligheter. Dom blir transparenta, självsäkra och ödmjuka. Tre egenskaper som är sexigare än bröst. Det där transparenta ville jag ta vara på. Vilket resulterade till ett väldigt transparent tyg som egentligen skulle dölja ett par perfekta ben om inte tyget var transparent. Eftersom min karaktär länge dolt sina ben för allmänheten, vill hon nu visa upp vad världen har gått miste om. Hon skulle inte lägga ner en sekund på att tänka efter vad andra människor anser om henne. 

Kvinnokroppen är också ständigt närvarande i min inspiration, vilket är en del av resultatet. Det ska också tilläggas att jag är jävligt nöjd med modellen, som förmedlar min karaktärs drag på ett perfekt sätt. 

Later.