Later.

Later.

Later.

Later.

Det känns väldigt estetiskt att trivas i "stök". Vilket passar in på
min gamla granne som är konstnär. För många år sedan när han jobbade
på kontor kom hans chef in till honom och drog en djup suck av att
se hans stökiga skrivbord. "Du vet väl att så som det ser ut på

skrivbordet ser det ut i skallen", sa hon till honom. Han besvarade
henne

med: "Ja och ditt bord är ju nästan alltid tomt...".

/ Pacemakers.

Later.

Later.

När jag var i Usa i vintras fick jag höra att Newark är ett livsfarligt ställe att befinna sig på. En tandläkare från New York som min farsa brukade luncha med, avslöjade den faktan för honom. Hon hade förövrigt blivit skjuten i huvudet, vilket jag tyckte var rätt ballt. (Eftersom hon överlevde). Jag fascinerades även av hennes pappa som arbetade som dommare i rättegångar.

Jag minns när jag var i Newark 2008, jag och min farsa hamnade inne i ett parkeringshus. En stor mörkhyad man som var välklädd kom fram till oss och frågade vart vi skulle. Vi var påväg till Manhattan. Han erbjöd sig skjutsa oss i sin limousine för 50 dollar. "Lätt, fan vad nice!" sa jag och tittade på min farsa. Som sa "Är du helt jävla dum i huvudet?". "Nej, men du verkar ju tydligen vara helt JÄVLA EFTERBLIVEN", sa jag. "Fattar du inte att den där jäveln kommer köra iväg oss till sina polare, han vet att vi är turister och förmodligen har pengar på oss. Dom skjuter oss och sen blir vi dumpade i någon container". Sa min farsa och jag kunde väll hålla med om att det fanns en liten logik i hans uttalande. Trots att jag var mer sugen på att åka limmo än buss. När vi väl återvänder till Newark från Manhattan kliver min farsa ut från bussen först, och när jag ska ta steget ut så flyger en polis fram till mig med sin batong i bröstet. Jag hann tänka allt möjligt under beloppet av 2 sekunder, men det visade sig att han bara var snäll och ville skydda mig från att kliva rakt ut i trafiken.

Nåväl, i Florida 2011/12 var alla taxibilar upptagna. Så min farsa föreslog att vi skulle ta en svarttaxi. En mörkhyad man stannade vid oss med sin risiga minibuss. Han ville skjutsa oss, jag var skeptisk. Så jag körde med samma snack som han körde till mig i Newark 2008. Istället för att hålla med mig så sa han: "Men förfan Pace! jag sopar ner den där jäveln på en halvmiss om han börjar tjaffsa". Vid de här laget var jag riktigt trött på honom, och jag kände att det här kan gå hur som helst. Så länge den svarte mannen inte tar upp sin mobil och börjar prata något främmande språk när vi sitter i minibussen kan jag vara lugn. Vid eventuell dramatik i bilen kommer nog min farsa bli skjuten först, vilket jag inte brydde mig så mycket om, då vi blev arga på varandra för minsta lilla. Jag satte mig längst bak, då skulle jag få någon extra sekund att tänka/ ta skydd och be om nåd. Jag stoppade min mobil innanför kallingarna, för bilderna jag hade tagit med den var jag ytterst rädd om då det skulle användas till Pacemakers. Väl inne i minibussen letar jag efter något verktyg som hammare, ifall det skulle krisa sig. Allt jag kan hitta är gammalt skräp. När vi åker så försöker jag spana efter polisbilar som jag kan "fucka" åt, på så sätt kanske man får gratis poliseskort. Den svarte mannen blir misstänksam när min farsa tittar på sin gps vart han kör oss. Sen tar han upp sin mobil och ringer. "Prata engelska nu förfan" tänkte jag för mig själv. FUCK.. han börjar konversera på ett helt obegripligt språk.

"To be continued".

Later.

Later.

Later.

Later.

Later.

Later.

Later.

Later.

/ Familjen Pacemakers.

/ Familjen Pacemakers.

Later.

Later.

Later.

Later.

Later.

Later.