Karl P

Pace: Sjöpojken är titeln på din debutbok, som släps den 13:e April. Den känns väldigt bearbetad och karaktärerna i boken fascinerar mig då du hämtat dem från verkliga individer. Kan du berätta om Sjöpojken? Vem är han, vad handlar boken om? Och vilka är de andra karaktärerna?


Kristina: Sjöpojken är en man som vaknar en morgon och upptäcker att han är en rostig staty som står på en skrothög utanför kusten till helvetesstaden han själv har byggt. Smogen är så tät att man inte kan se solen och tiden existerar bara genom pianistens toner. Pianisten var en musiker som jag var förälskad i när jag skrev boken, som styrde över all min tid. Kungen och Krokodilkocken är två män som jag dejtade. Mina kompisar fick vara hororna i boken som kommer med goda råd som:

Här tar nektarn inte slut om den dricks i stora klunkar

vår hud är tunn och vårt hjärta dunkar

och vi särar våra ben fullt ut

för varje kärlek och varannan kuk. 


Det du kallar liv är en melankoli

där döden är den enda utvägen

kom med oss istället syster

vi tankar med litium och sedativ

vi lever våra liv.

Pace: Skrivprocessen är något unikt både för musiker och författare! Lars Winnerbäck brukar exempelvis ta in på olika hotell runt om i Sverige när han tar fram nya låttexter. Hur ser det ut för din del? Gör du något liknande?

Kristina: Jag samlar, hamstrar, hela tiden på saker som folk säger runtomkring mig, på tunnelbanan, i filmer och så åker jag någonstans där jag kan vara ensam så att jag slipper tänka på hur jag ser ut eller på folk runtomkring mig. Så häller jag upp ett glas Bulleit bourbon. Sedan skriver jag. Nu är jag inne i en sådan hamstringsperiod där jag ska fylla hela huvudet och hjärtat fullt av vackert från resan. Tänk vad mycket jag kommer se i alla länder! Vitryssland och Ukraina, Azerbadjan, Iran!

Pace: Den 13:e April är som sagt tidigare, en stor dag! Releasen av din bok, vad gör Kristina fram till dess? Har du nya projekt på gång?


Kristina: Jag skriver på en bok om en schizofren kvinna som bor i ett inbillat hotellrum och så repar jag med cellisten Cecilia Radkiewicz som jag gör mina uppläsningar med, hon har komponerat egen musik till Sjöpojken och är helt fantastisk, hennes musik är som min text fast med noter. Och så håller jag på med ett poesi-verk till en konstutställning i slutet av april på Konstfack som kureras av Jacquelyn Davis. Så ska jag inreda folkabussen med pärlgardiner och peacemärken och lappa mina utsvängda jeans!

Vi tackar Kristina och önskar henne stort lycka till! Vi kan även passa på att meddela er att det förmodligen inte är sista gången ni ser henne här på Pacemakers. Den 13:e April har vi äran att få titta in på hennes release av Sjöpojken. I vanlig ordning så tillägnar vi en låt till min kära gäst som ställt upp på alla frågor.

Nybliven författare som tidigare skrivit dramatik, du har mer erfarenhet i bagaget än många andra. På din blogg får man ta del av ditt öga för foto och konst. Du har en potential till att bli ett stort namn både internationellt och i Sverige. "För det har du förtjänat" skulle Alex Schulman sagt om du gästat hans tv-show. Istället frågar jag: Känns det som en korrekt beskrivning av dig Kristina Sigunsdotter?


Kristina: Jag skulle kunna bli generad av smickret om jag fortfarande kunde bli generad för någonting. Jag har använt mig av hela min kropp och själ, bokstavligen, för att få leva som jag gör och göra det jag gör. Så ja, jag förtjänar att bli så rik och berömd som en poet kan bli. Men jag har lite issues med sånt du vet, jag var den där duktiga flickan som blev fullast på alla fester för att kunna släppa prestationsångesten. Helst av allt vill jag skapa utan att tänka på att prestera, men det verkar svårt. Det enda som verkar hjälpa är att resa bort från allting ibland. Så nu har jag precis köpt en gammal folkabuss från sjuttiotalet som jag ska åka runt svarta havet med i vår och sommar.

Pace tänker: (Epic winning)

Pace: Vi ska börja med att fördjupa oss lite i din dramatik som du skrivit. Systrarna Stormhatt & Det Stora Fågeläventyret är en pjäs du skrivit till Barnpoesifestivalen som spelats upp på Dramaten och Stadsteatern. Medverkar gör bland annat Rikard Wolff, Markus Krunegård & Nicolai Dunger. Kan du berätta lite pjäsen?


Kristina: De frågade mig faktiskt precis om de fick sätta upp den igen på Stadsteatern, förmodligen blir det i höst. Pjäsen är självbiografisk som det mesta jag gör. För nästan exakt tio år sedan dog min mamma och pjäsen handlar om det, och vad man ska göra och hur man kan tänka för att inte gå och dö själv när något sånt händer. Kanske speciellt förklara för barn att människor inte försvinner bara för att de dör. Att de alltid finns kvar i ens minne och att i fantasin är allting möjligt. Min mamma finns kvar och kommenterar fortfarande saker jag gör, hon är bara lite lättare att ha att göra med! Pjäsen handlar om två systrar som bestämmer sig för att gå ut i skogen och fixa vingar så att de kan hälsa på sin mamma i himlen och om alla underliga fåglar de träffar på vägen som lär dem saker om livet.


Pace: Det som intresserar mig, och säkerligen våra läsare är hur man får ihop en sån här pjäs? Ringer du exempelvis Rikard Wolff och berättar att du har en roll till honom som alkoholiserad "snorkråka" i en kommande pjäs? Eller hur stort ansvar har du i det hela?


Kristina: Ja, haha. Han är som gjord för den rollen så jag föreslog honom. Han är den första fågeln som systrarna träffar. Han bor i en gammal holk där han sitter och skrålar egenpåhittade låtar. Han är en sån gammal kråka som jag själv vill vara när jag blir gammal. Lagom tokig i huvudet, småfull och fri. Det var den konstnärliga ledaren för Barnpoesifestivalen som ringde och berättade om rollen och frågade om han ville vara med. Att Georg Riedel komponerade musiken till pjäsen var nog också ett lockbete.

Fortsättning följer!

/ Pace.

Pacemakers består av tre tävlingsinriktade människor. Vi försöker alltid imponera på varandra, vilket leder till att vi matar våra kreativa sinnen. Det resulterar ofta i sköna idéer och snygga tygpåsar. Ibland kan det även resultera till något helt annat, exempelvis att James vill visa att han kan köra om en massa bilar med en fot i 140km/h. 

/ Pacemakers.

Många och även jag har roats åt seriestripparna Wulffmorgenhaler på Aftonbladet. Jag som liten prenumererade på tidningen Larson som innehöll en samling med olika serier med bland annat denna och liknade humor. För er som inte har läst dom, så finns det över 300 stycken på nöjesbladet.

Idag damp det ner ett paket i lådan. Jag förstod direkt att det var någon form av bok och tänkte: "Är det möjligtvis Björn Ranelid som skickat en nyskriven bok som han vill att vi recenserar på Pacemakers?".

Till min besvikelse så kom inte boken från Björn. Den kom från någon annan. Boken handlar om att ta beslut, korkade beslut är ibland bra beslut som leder till framgång. Ironiskt nog så är det ett korkat beslut som är anledningen till att boken hamnat i mina händer. Jag fick boken tillsammans med ett brev där det stod att den bästa inspirationen till framgång finner jag på sida 65. Resten är mindre viktigt, men även det kan vara värt att läsa om man känner för det. Sida 65 innehöll en spegel. 

Jag skulle vilja dela med mig av den här boken som innehåller grymma bilder och historiska händelser. Den heter "Vad du än tänker tänk tvärtom", skriven av Paul Arden.

Later.

Jag gillar 50 60-tals möbler i alla dess former och materialet teak användes flitigt under den tiden, vilket jag gillar skarpt. Vad många gör är att måla på någon ny färg eller klä om möblerna med något festligt tyg. Istället för att klä om med liknade tyg eller att slipa ner och lacka med teakolja. Jag har sett gräsliga exempel på det och när jag satt och läste UNTbostad för ett par dagar sedan så hade dom ett reportage om hur man skulle gå till väga, och detta sätter griller i folks huvuden. Visst kan det se bra ut och det ska jag medge att det kan bli bra i slutänden men det är fortfarande att förstöra en möbel enligt mej. Det kan omöjligt bli bättre än orginal möbeln.

Det här är Robert Redford, en gammal Hollywood hunk från förr. Han passar väldigt bra i basker, en accessoar som jag tror kommer vara riktigt "inne" snart. Ni vet sådär "inne" som upprullade/vikta mössor. Det återstår att se.

Later.

Stig Lindberg, mannen som försedde Svenska folket med porslin under mitten av 1900 talet. Han är även lite av en fashionlover vill jag påstå. Jag själv har varit ute efter delar av servisen Berså i ett bra tag nu men är inte riktigt villig att betala 350 SEK för en kaffekopp, framför allt inte med min studentekonomi.

Karl P