Som barn, var turtles mitt allt. Jag och min barndomskompis gav i 
princip upp våra liv som människor för att leva som turtles.

Jag minns hur vi "bekämpade" ondska genom att slåss mot
de jämngamla barnen från grannkvarteret. Dom var karate
kids och vi var turtles. Vi möttes alltid på en plats där inga
föräldrar kunde se oss. Ganska smart planerat från vår sida
då vi endast var 5 år gamla. Vid ett tillfälle fick min kompis
en smäll över näsan vilket resulterade till en blodig forsränna
från näsborren. Vi hämnades genom att slå ut en tand på den
skyldige. Vid ett senare möte överraskades vi av ett bakhåll.
Karate kids hade tagit med sig äldre barn från sin gård. Vi
befann oss i ett grovt underläge, men vi kunde inte svika
vår mästare Splinter. (Som spökade i våra hjärnor). Vi
slogs därför för våra liv. Att ingen skadades allvarligt
under vår livliga lek, är jag grymt tacksam för idag.