Patrik är en riktig vattenbärare i min umgängeskrets. Han ställer upp i ur och skur, han ställer upp på vad som helst. Han är den person som alltid tar på sig skiten för något han inte gjort sig skyldig till. Har en fönsterruta krossats under en fest - då är det Patriks fel. Låter som en riktig beskyddare till polare va? Det finns dock en nackdel med Patrik, en ganska stor nackdel. Han existerar inte. Han är en påhittad figur som vi alltid skyller på. 

 

Patrik kom till oss när vi behövde honom som mest. Han var som ett tecken på förlåtelse för våra synder. Vi blev utskickade från en efterfest och såg ingen annan lösning än att ta bilen därifrån. Idiotiskt, jag vet. Gör aldrig det misstaget. Det kan bli det sista misstaget ni gör. Inte ens Patrik skulle ta på sig skulden för någon annans död.

 

Vi vaknar allesammans på samma golv dagen efter. Min kompis mobil ringer och han svarar. Vi alla får ta del av samtalet då personen på andra sidan luren råkar vara hans morsa. "- KÖRDE DU RATTFULL IGÅR?!?!?!", hör vi henne skrika. Som svar får hon: "... Nee-e..? Ehm.. det.. var en kille som hette.. PATRIK! Vi träffade han ute, han var nykter och skitschysst! Han skjutsade oss..!". Sjukt nog köpte hon den lögnen. Vi tittar på varandra och utbrister i världens skratt som varar i en evighet. Vi ligger och vrider oss på golvet med huvudvärk, snustorra munnar och svullna ansikten. Bakfyllan har aldrig känts bättre. Från den dagen, den stunden, så visste vi att vårt umgänge har fått ett betydelsefullt tillskott - "Patrik".

 

Later.