Ett hockey-vm har alltid varit det starkaste vårtecknet för mig. Under två veckors tid blir man ett med vårt landslag och följer deras väg till en eventuell framgång. Ungefär på samma sätt som man får följa Frodo från Fylke till Mordor. Antingen slutar det illa, eller så slutar det med en glädjetårar och en guldpeng runt halsen. Oavsett vad, känns det alltid lika tomt att skiljas åt. Nästan som att gå igenom en skilsmässa efter en herrans massa år med sin andra halva. 

Vi tackar och bockar ödmjukast för alla fina minnen årets VM-tunering medgav. Tack för att vi är bäst i världen. 

/ Familjen Pacemakers.