För mig är hösten känslomässigt omtumlande. Varje jävla år. Det är mycket minnen som dyker upp. Både bra och dåliga. Häromdan tänkte jag på Where The Action Is festivalen. Året var 2008. Vilken dag det var. Växlande väder och en jävla massa bra band som man äntligen skulle få se. Efter en hel vinter framför youtube liksom. (Spotify var inte så aktuellt). Jag minns Hellacopters. Det var i princip deras sista spelning. Publiken är tight redan långt innan bandet kliver upp på scen. Jag står med ett par som jag känner lite löst sedan innan. Jag visste inte att dom gillade Hellacopters. Dock tyckte jag dom båda såg rätt coola ut. Snubben hade en grönrutig flanellskjorta som han hade köpt på Carlings samma dag. Han hade också bruna baggy chinos och röda converse som blivit rejält solblekta. Hans tjej hade en gul/lila windrunner från adidas och en blond lugg som hängde ner till ögonen. Jag köpte en likadan skjorta som den där snubben bara någon dag efter WTIS. Skammen att härmas.. men vi skulle ju förmodligen inte bli bästa vänner efter den här dagen. Kanske inte ens ses något mer. Även om vi hade trevligt. Jag hade dock fel. Senare kom den där snubben att kalla sig för Karl Pacemaker.

Det är sådana tankar som exempelvis kan dyka upp under hösten. Passande nog, så bemöts jag av min kompis outfit som en käftsmäll när jag precis kommit ut ur denna mentala tankebubbla. Hon hade också varit på Where The Action Is. Hon hade också sett Hellacopters. Så tog ännu en nostalgisk diskussion fart om minnena från den här dagen. Hellacopters.. vilket feel good band. 

Later.