Pace: Man har ju läst om stora kända band som bråkar väldigt mycket, speciellt i början av karriären när man kämpar och sliter som mest för att nå toppen. Bråkar ni ofta? Eller finns det någon i bandet som är extra ordningsam som håller alla lugna och sansade när någon är på lite sämre humör? 

Piere: Haha!

(I huvudet på Pace: När Pierre skrattar så kommer jag på mig själv hur töntig frågan egentligen är, men jag ville ju faktiskt bara veta om det fanns något bad-ass i bandet).

Truls: Jag har ju så att säga byggt upp bandet så att det inte ska bli några bråk, men sen kämpar vi och sliter inte så mycket heller så det är kanske därför, haha. Jag är mycket ordningsam men jag har dock ett hett temperament, vilket jag döljer/kontrollerar ganska bra tycker jag. Rent spontant skulle jag säga att Danny är en stor källa till lugn och sans, eftersom jag känt honom så länge så bidrar det naturligtvis till en viss trygghet. Piere är också lugn, så vi bråkar aldrig faktiskt. Sen hänger vi aldrig med varandra på fritiden och repen är hyfsat korta, och det kan ju också bidra till att det inte hinner byggas upp någon större irritation...

Danny: Eftersom vi alla är ganska olika så blir det inga konflikter, inga större i alla fall. Ibland är vi inte överens och då löser vi det (genom att Truls bestämmer eftersom han är mastermind och vår egen Bono).

Pace: Sista frågan! Hur ser era planer ut just nu? Vågar ni avslöja några projekt ni har på gång?

Danny: Truls är en man utan dess like som kan chocka bandet genom att återigen briljera med välskriva låtar som antingen fastnar direkt eller kommer smygandes som en dödlig sjukdom. Det bara växer inom en.

Truls: Just nu och sen några månader tillbaka är planen att spela in fyra låtar för en kommande EP. Det har varit lite trögt att komma igång, delvis eftersom vi inte tänker spela in låtarna hemma hos mig som vi gjort tidigare, utan vi tänker använda oss av en mer avancerad studio. Vi hoppas att det blir klart innan januari 2011 är över. 

Jag Pace Pacemaker kan ändå inte undgå att fråga Truls om vad han tycker om familjen Pacemakers sångfågel som vi haft med på kategorin Musiclover vid två tillfällen. 

Truls: Jag tycker alltid att det är roligt när personer nämner andra band som de associerar vår musik till. Det är vissa band som återkommer men jag har ofta svårt att fullt ut förstå hur de tänker, men musik handlar ju mycket om känslor och minnen så att det är inte så konstigt att man kan associera hej vilt. Shout out Louds kan jag dock tänka mig hur man kan göra den kopplingen, även om ingen av oss direkt lyssnar på dem. Jag tycker er beskrivning är rolig och tar det självklart som den komplimang det är!

Truls: Vad kul! Det är fantastiskt att höra såna där historier. Det är annars lätt i vardagslunken att tro att det inte är en enda kotte som faktiskt lyssnar på oss, så tack för det!

Det är jag som står för 100% av texterna och 99,9% av musiken och jag inspireras främst av låtar, när jag hör något som får mig att bli exalterad. I den exalteringen ingår också känslan av att: det här måste jag sno. Jag är dock en väldigt dålig tjuv eftersom allting jag snor i slutändan alltid låter som mig själv (vilket ju är väldigt bra ur artist och låtskrivarsynvinkel). För att koppla det till låten Control som du nämnde så kan jag avslöja att gitarr-riffet till den är inspirerat av Robert Svensson’s låt ”Young Enough” (Det måste väl ändå alla höra!), och trumkompet är inspirerat av Hell on Wheel’s låt ”As We Play”. På detta sätt kan jag fortsätta med flera låtar ur vår repertoar, även om en del kommer helt av sig självt.

Hell on Wheels, Tegan & Sara, Elliott Smith, JJ72 & The National är exempel på band och artist som jag skattar högt.

Din vilda gissning om Baba O’Riley var en väldigt vild gissning måste jag säga. Om man klipper bort det evighetslånga dåliga introt och går direkt på riffet, snabbt följt av trummorna och direkt då börja första versen, klipper bort dödtiden 1:47-2:00, och sen typ raderar allt efter 03:20 eller nåt, så kanske jag skulle lyssna på den mer än en gång per decennium, haha (jag har med andra ord inte hört den mer än 2-3 gånger i mitt liv). Men för att svara kort: Ja, i grunden finns där en mycket bra låt, men det går ju inte att lyssna på den.

Piere: Jag lyssnar på väldigt många olika typer av musik, och framför allt tycker jag att det är roligt att spela all möjlig musik, nästan. Jag skulle kunna tänka mig att spela musik med väldigt experimentella inslag, och jag lyssnar och inspireras själv av band som Radiohead, Portishead, Sigur Rós, Mew och Bloc Party med flera. Baba O’Riley, är det den där CSI-låten?

Danny: Baba O´Riley är ohyggligt lång, i alla fall jag har inte tålamodet att lyssna på den. Eftersom det är Truls som står för musikkomponerandet och vi andra ”hakar på” så har vi inte så mycket med den fasen att göra. Men det vi däremot alla tre delar är att sympati, innehåll och äkthet ska genomsyra framträdandet. Vi skulle aldrig kunna framföra något som vi inte tror på och ha en intränad, fejkad, scenshow. Hellre personligt och udda än plastigt och prefab. usus

(I huvudet på Pace: Nu skäms jag nästa lite över min vilda gissning, men nu kanske läsarna förstår varför jag aldrig vinner på tipp! Och jag tänker inte ens ta upp varifrån jag fick gissningen).

Pace: Jag måste säga att det är förvånande att ni inte är större än vad ni är! Med tanke på att ni faktiskt är ett sjukt bra band. Hur långt är ni beredda att satsa på Slow Show? 

Truls: Tack! Jag tror dock inte att det alltid har så mycket med kvalitet att göra vilka som blir uppmärksammade eller inte, utan att det mest handlar om envishet och ett stort mått tur, som inom de flesta jobb antar jag. Vi har fötterna på jorden, och ibland kanske lite väl långt ner i jorden, men vi har inget större mål som vi satsar eller siktar mot utan vi tar en sak i taget. Jag är inte ens säker på om jag skulle vilja leva på musik och åka runt och spela hela tiden, jag är tveksam till om det skulle vara kul, men det är antagligen bättre än många andra jobb så varför inte. I intervjuer brukar vi säga att målet är att bli nöjda med oss själva, att tycka att det låter bra. De få och ovanliga sekunderna när allting stämmer och det låter väldigt bra så är det en obeskrivligt bra känsla, och det är väl den som i alla fall jag är ute efter. Men det är också självklart väldigt kul och viktigt att få uppskattning utifrån, om vi inte ville det så skulle vi ju inte spela live för då vore det ju ganska meningslöst, man vill ju ha applåder etc. Så stöd från er är mycket uppskattat likväl som stödet från Johan Risberg och hela hans Hell on Wheels har betytt väldigt mycket och Studiefrämjandet i Nyköping. Vi försöker att hela tiden utvecklas och ta steg framåt och uppåt och så kör vi så långt det räcker eller tills vi slutar att utvecklas och tröttnar.

Danny: Det är som de säger: snälla pojkar når inte lika långt. Vi är där folk vill ha oss, på förfrågan kan vi resa över kontinenter. Och eftersom man inte är bättre än vad folk tycker så beror vår framtida storhet just på vad folk tycker.

Piere: Jag har inte direkt några mål eller drömmar. Men visst är det roligt när musiken uppskattas och när man får uppmärksamhet och känner att man har åstadkommit någonting. Sen är det ju tre personer i bandet så det beror ju på hur länge vi lyckas hålla ihop, sen får man väl se hur långt man kommit.